Miguel Benito

 

KAPITEL 6

 

KLASSIFIKATIONSTEORI

 

 

 

Vad är klassifikation

Man kan definiera klassifikation som indelande i klasser av ting och före-teelser efter en princip eller indelningsgrund. Den vanligaste indelningsgrunden för all klassifikation är likhet. Likhet uppträder mellan ting med gemensamma egenskaper.

 

Andra definitioner:

 

[1]Buchanan:

Classification is the act of grouping like things together. All the membrs of a group - or class - produced by classifikation share at least one characteristic which members of other classes do not possess. The 'things' which are classified may be concrete entities, the ideas of such entities, or abstractions. [i]

 

Chan:

Classification, broadly defined, is the act of organizing the universe of knowledge into some systematic order. It has been considered the most fundamental activity of the human mind. The essencial act of classification is the multistage process of deciding on a property or characteristic of interest, distinguishing things or objects that possess that property from those which lack it, and grouping things or objects that have the property or characteristic in common into a class. [ii]

 

 

IEIL:

Bibliographic classification may be defined as a set of organizing principles by which information is arranged, usually according to its subject matter. [iii]

Vi kan se att medan Buchanan definierar vad klassifikationen är i sig, definierar Chan och IEIL den mer i funktion av biblioteksarbete.

Klassifikation hör till det grundläggande i allt mänskligt tänkande. Vi ordnar vår värld genom att ge namn åt grupper av ting som har gemensamma egenskaper. Detta ordnande efter likhet sker också i biblioteksklassifikation. Men i biblioteksklassifikation kan många olika egenskaper tas som grund för uppdelning av ett ämne eller en dokumentsamling i ett ämne. Det kan vara rent innehållsliga som geografiska och kronologiska uppdelningar i huvudklassen "Historia", språkliga i "Litteraturhistoria" eller mer formella uppdelningar, som periodica, monografier, antologier. Som exempel på rent formella egenskaper kan nämnas format, handskrift och ljudupptagning.

 

Ett av de klassifikationssystem man  känner till bäst är inom zoologi. Vi grupperar djur i olika kategorier genom att framhäva en viss egenskap hos dem som gör att man  uppfattar dem som tillhörande samma familj.

 

Uppfattningen om gemensamma karakteristika kan vara intuitiv eller dokumenterad genom studier.

 

Resultatet av en klassifikationsprocess visar relationerna mellan klasser och mellan individerna i klasserna.

 

En klassifikation är en uppdelning av en mängd enligt vissa kriterier.

Vi kan tänka oss uppdelningen av begreppet "människan".

 

Klassifikationsschema

 

Vi kan analysera begreppet Människa. Vid första inblicken kan man tänka sig vidareindela begreppet utifrån ålder och kön. Indelningen kunde lika gärna göras efter kön först och ålder sedan. Man får då följande schema:

 

                                Människa                                               indelningsprincip

                Barn                                                         Vuxna                      ålder

Flickor                     Pojkar                      Kvinnor                    Män         kön

Genom denna uppdelning har man  på samma gång skapat två hierarkiska nivåer, den ena efter ålder och den andra efter kön.

 

Att klassificera är i allmänhet induktivt, d.v.s. man utgår från individer, enheter, enstaka ting och företeelser och för ihop dessa i klasser, som i sin tur bildar överklasser och huvudklasser. För en biblioteksklassifikation skulle det tillvägagångssättet vara mycket opraktiskt, och därför utgår man i regel från en given kunskapsklassifikation och justerar den med hänsyn till vilken litteratur som faktiskt finns i ämnet. Ett allmänt bibliotek har ju ofta litteratur i ämnen som saknar vetenskaplig uppdelning, exempelvis Idrott, Hobby, Hushåll m.m.

 

Klassen Sport skulle kunna delas upp så (deduktivt):

 

ÄMNEN                                                  INDELNINGS-   

                                                                                                PRINCIP

                       Sport                                                                                

 Sommarsport           Vintersport                                               Årstid

                Skidåkning  Skridsko  Kälke                                    Utrustning

Längdåkning  Utförsåkning                                                        Terräng

                  Slalom      Störtlopp                                                Metod

 

 

Detta schema kan även uttryckas i en annan riktning:

 

Sport ---- Vintersport ---- Skidåkning  -------Längdåkning

 

                                                                        Utförsåkning --- Slalom

 

                                                                                              --- Störtlopp

                                   ----  Skridsko

                                   ----  Kälke

 

         ---- Sommarsport

I tabellform ser exemplet ut så här:

 

SPORT

 

Allmänt

…..

Vintersport

                Skidåkning

                     Längdåkning

                     Utförsåkning

                         Slalom

                         Störtlopp

                Skridskoåkning

                     Hastighetsåkning

                     Konståkning

                Kälkåkning

 ....

Sommarsport

(o.s.v.)

 

Indelningsprincipen väljs efter ämne och ger upphov till nya underklasser. I vilken ordning indelningsprinciperna tillämpas får avgöras med hänsyn till överblickbarhet och låntagarens behov. Många olika principer kan användas: kronologisk, språklig, geografisk, alfabetisk, m.m.

 

För skönlitteratur görs ofta först en språklig uppdelning, ex.:

 

Svensk skönlitteratur
Dansk skönlitteratur
Norsk skönlitteratur o.s.v.

 

och sedan en formell:

 

Svensk skönlitteratur

Poesi
Dramatik
Prosa o.s.v.

 

och sedan en kronologisk:

 

Svensk skönlitteratur

Poesi

Forntiden
Medeltiden
1500-talet o.s.v.

 

och slutligen en alfabetisk, efter författarnamnet. En sådan uppdelning motsvarar nog behoven hos de flesta läsarna men det innebär att formerna poesi, dramatik, och prosa blir spridda på olika språk och likaså att exempelvis 1500-talslitteratur sprids ut dels på olika former och dels på olika språk. I det här fallet utgör det inget stort problem men i andra fall kan avvägningarna vara vanskligare att göra.

 

En annan svårighet för biblioteksklassifikation är när det dyker upp ämnen som hör till flera huvudklasser, tvärvetenskaplig litteratur. Detta problem liksom det ovan nämnda har S. R. Ranganathan sökt lösa med sitt Colon Classification (CC). Med avsikt att åstadkomma en exakt innehållsanalys och en notation som motsvarar denna introducerar Ranganathan en mängd begrepp och termer, bl.a. en serie kategorier, kända under förkortningen PMEST:

Personality, Matter, Energy, Space, Time

 

Ett dokuments innehåll kan då uppdelas enligt denna formel så att det som står för P (Personality, d.v.s. ämnets kärna) kommer först i notationen och T (Tiden) sist.

 

Ex: "Administration i brittiska universitetsbibliotek på 70-talet" noteras i CC:

 

          T4:8.56'7

          T står för huvudklass (Biblioteksvetenskap)

          4 står för Personality (här universitetsbibliotek)

          :8 anger Energy-facett (här administration)

          .56 anger Space (rum, här Storbritannien)

          '7 anger Time (tid, här 70-talet)

 

I exemplet ovan behövde inte Matter-kategorin användas. Man skall  fritt kunna kombinera kategorier ur olika huvudklasser och notera olika relationer mellan ämnen, exempelvis "inflytande på", "jämförelse mellan" etc.

Vi får inte glömma att syftet med klassifikation är att kunna finna information så snabbt och effektivt som möjligt.

 

Begrepp som utgångspunkt

 

När vi klassificerar gör vi det inte genom att registrera termer, utan i första hand genom det begrepp vi tänker på. Ett enkelt exempel: ordet "bok" kan sägas på olika sätt beroende på språk, men man  söker på samma ställe i ett klassifikationssystem, oberoende av hur det skrivs.

 

På samma sätt kan man  inom samma språk ha olika termer för samma begrepp, t.ex.

Lungor, andningsorgan.

 

En lista på kategorier av termvariationer hittar man  bl.a. i kapitlet "Språkkontroll" i mitt kompendium "Bibliografisk kontroll". Särskilt viktigt är det bl.a. med synonymer eller homonymer.

 

Relationer mellan klasser

 

När man  klassificerar måste man  hela tiden tänka på vilken relation som finns mellan de olika klasserna eller grupperna i systemet. En bok eller ett dokument handlar väldigt sällan om bara en karakteristik som går att placera för sig. Därför måste relationerna mellan klasserna definieras.

 

Man delar i syntaktiska och hierarkiska relationer. Syntaktiska relationer är sådana där relationen anges med verb eller preposition, t.ex. "Lantbruket i Sverige".

 

Klasserna delar man i enkla och sammansatta. Enkla är sådana i vilka man definierar endast en sorts sak. De enkla klasserna kan i sin tur indelas i elementära och överlagda. De elementära definieras av endast en karakteristik även om de ibland kan uttryckas med flera ord, som "bibliotek", "svensk litteratur". De "överlagda" (superimposed) termer, som "forskningsbibliotek", "tropiska skogar", anger också en enkel klass.

De sammansatta klasserna kan också indelas i två kategorier: komplexa och sammanhållna klasser. I de komplexa ställs olika slags begrepp eller klasser i relation till varandra, t.ex. "migration i Frankrike". I de sammanhållna (compound) klasser smälter olika begrepp ihop till ett nytt begrepp, t.ex. "kyrkans inflytande på konsten".

 

Historik

 

Ämnesuppdelade bibliotek är ingenting nytt. Ett tidigt exempel är av Kalimachos (bibliotekarie i Alexandria 260-240 f. Kr). Han använde sig av minst fem huvudklasser för att hålla ordning på papyrusrullarna:

 

                Juridik

                Filosofi

                Historia

                Retorik

                Varia

 

Ytterligare fem kan rekonstrueras:

 

                Epik

                Dramatik

                Medicin

                Matematik

                Naturvetenskap

 

Principen att ämnesuppdela var känd ännu tidigare, hos perser och kineser bl.a. De olika systemen avspeglar förstås alltid sin tids syn på vetenskapen. Medeltidens kloster- och dombibliotek i Europa använde inte uteslutande det annars så allmänt spridda systemet Trivium och Quadrivium. Detta var det antika Roms "septem artes liberalis", de sju fria konsterna, nämligen:

 

Filosofiska konster               Grammatik

Retorik

Logik/Dialektik

Discipliner eller                     Aritmetik

Realvetenskaper                   Geometri

Musik

Astronomi

 

Uppdelningen varierade med tiden och var inte avsedd som ett vetenskapssystem. Det användes i skolorna för den världsliga undervisningen, och i encyklopediska verk. I biblioteken och i skolorna kom dock teologin först. I en bibliotekskatalog från 1100-talet är samlingarna uppdelade i tre stora grupper:

Teologi

Antika skriftställare

Världslig "modern" litteratur

(Trivium, Quadrivium, Historia)

 

På 1600-talet växte en ny rörelse fram för att klassificera kunskapens värld. Denna rörelse skilde sig från den medeltida synen där teokratin var i fokus. Francis Bacon (1561-1626) var en av de första klassifikationsteoretikerna i den nya andan.

 

Francis Bacons Chart of Human Learning från 1605 är det systematiska skelettet till en avhandling om kunskap, (On Human Learning). Bacon såg tre stora huvudklasser:

 

Historia

Poesi

Filosofi

 

som svarade mot människans viktigaste själsförmögenheter, minne, fantasi och förnuft.

 

Han följdes senare av encyklopedisterna i Frankrike. Deras främsta mål var att analysera kunskapens beståndsdelar i en hierarkisk struktur. Fortfarande var det så att vetenskap kunde baseras på tro eller lag. Först på 1800-talet definieras vetenskapen om så att den uteslutande bygger på intellektuell verksamhet.

 

En rörelse växte fram där man ville klassificera all kunskap. I Europa var Paul Otlet och Henri LaFontaine två av förgrundsgestalterna i detta arbete med sitt Institut International de Bibliographie. Det är de som står bakom uppbyggnaden av UDK, som i sin tur var en översättning av Deweys decimalsystem.

 

Bacons uppdelning hade viss betydelse för William T. Harris, Melvil Dewey och andra nordamerikanska biblioteksmän när de i mitten av 1800-talet studerade all möjlig kunskapsklassifikation i syfte att skapa ett ändamålsenligt system för de växande biblioteken. En jämförelse mellan Bacons, Harris och Deweys system tyder på ett samband:

 

BACON (inverterad)	HARRIS	DEWEY
Philosophy	1 Science	000 Generalities
	2-5 Philosophy	100 Philosophy
	6-16 Religion	200 Religion
	17-31 Social sciences	300 Social sciences
	32-34 Philology	400 Language
	35-51 Natural sciences	500 Pure sciences
	52-63 Medicine, Useful arts	600 Technology
Poetry	64-65 The arts	700 The arts
	66-78 Literature	800 Literature
History	79-97 Geography and history	900 Geography and history

 

I denna tabell ser vi att Melvil Deweys indelning följer samma ordning som William Harris. Vad Dewey lade till och gjorde att det blev ett nytt klassifikationssystem var att siffrorna blev decimaler, i stället för endast i löpande följd. Genom användningen av decimaler kunde man sedan vidareindela de olika klasserna vid behov, vilket inte kunde göras i Harris system.

 

I den danska Decimalklassedelnings femte upplaga från 1969, som i stort bygger på Dewey, har man flyttat Geografi till avd. 4 (efter Samhällsvetenskaper) och Språk till avd. 8 (Skönlitteratur). I UDK-systemet, som utvecklades ur Dewey-systemet, är de tio huvudklasserna desamma, med undantag för avd. 4, Språk, som återfinns i avd. 8 tillsammans med Skönlitteratur, efter en revidering man bestämde sig för så sent som på 1960-talet. Klass 4 är fortfarande ledig efter snart 40 år.

 

Båda systemen bygger på att finuppdelningen görs med decimaler, vilket gör att nya uppdelningar lätt kan göras. Båda systemen har dessutom en serie hjälptabeller som man kan kombinera med huvudtalen och få mycket detaljerad och specifik notation (för ort, tid, synpunkt m.m.). En grundläggande skillnad mellan båda är att finuppdelningen i Dewey-sytemet görs enbart med tillägg av nya decimaler efter de regler som anges i varje hjälptabell, medan man i UDK använder sig av speciella tecken för att identifiera de olika tilläggen och särskilja dem från varandra.

 

Tanken att kombinera tal och signum från olika tabeller är ytterligt utarbetad i ett system av den indiske professorn S. R. Ranganathan, Colon Classification från 1933. Dess 25 huvudavdelningar påminner om det svenska SAB-systemet i det att de betecknas med versaler:

A                   Allmän vetenskap

B                   Matematik

C                   Fysik (osv.),

I övrigt är det väldigt olikt. Metoden att kombinera tal och bokstäver kan liknas vid ett Mecano-bygge, där de olika delarna kan ingå i ett otal kombinationer. En huvudtanke är att notationen skall  kunna ge så detaljerad information som möjligt. Ranganathans system har inte fått större spridning utanför Indien, men hans teorier har haft stort inflytande på senare forskning i bl. a. England.

 

En annan linje i klassifikationens historia kan representeras av J. D. Browns Subject Classification från 1906. Det var det engelska alternativet till Dewey-systemet, men dess metod att räkna upp ämnen (subjects) utan huvudklasser och hierarki gav ett svåröverblickbart schema.

 

Klassifikationssystem:

 

Vi skiljer främst mellan enumerativa och facetterade system.

 

Enumerativa - uppräknande, d.v.s. varje ämne har sin plats i tabellen. Både enkla och sammansatta ämnen återfinns i schemat.

 

Systemen kallas också analytiska system, eftersom man med hjälp av några indelningskriterier analyserar ett ämnesområde.

 

Facetterade - ett ämnesområde analyseras utifrån ett antal begreppskategorier - facetter. Den sammansatta klassen uppstår först vid klassificeringen.

 

Hur skall man  bestämma placeringen av ett dokument

 

I ett enumerativt system är det kanske inte så svårt. Som regel finns det bara en plats för varje ämne.

 

I ett facetterat system uppstår på en gång frågan vilken facett som skall vara först.

 

Bredare-smalare-ordning. Generella eller specifika ämnen först.

 

Som regel inordnar alla systematiska klassifikationssystem från det generella till det specifika.

 

Ranganathans kanon om minskande extension (canon of decreasing extension): "If one of two classes is of greater extension than the other and includes the other completely within itself, then that one must have precedence over the other" [iv] (om en av två klasser är större än den andra och den inkluderar den andra helt inom sig, då måste denna ha företräde över den andra). Ex.:

Ab                 Biblioteksvetenskap
Abd               Bokbestånd
Abdb             Katalogisering

 

Radordning. Val av ordning inom samma sidoordnade klasser.

 

Här kan man  välja ordningen själv, beroende på ämnesområde. Ex.:

025.43           Tesaurer

                      025.44           Klassifikationssystem med alfabetiska notationer

                      025.45           Klassifikationssystem med decimaler

 

Man kan vissa gånger följa Ranganathans princip om ökande konkretisering (principle of increasing concreteness): "If two classes are of different degrees of concreteness, the less concrete (i.e. the most abstract) must have precedence over the other"[v] (Om två klasser är av olika grader av konkretisering, måste den som är minst konkret (d.v.s. den mest abstrakta) ha företräde över den andra). Ex.:

                      581.4             Växtanatomi

                      581.6             Tillämpad botanik

                      581.9             Fauna

 

Evolutionär ordning, t.ex. inom filosofiska skolor.

 

Ranganathans princip om senare i evolution (principle of later in evolution): "If two classes belong to two stages in the same line of evolution, the one at the earlier stage must have precedence over the other" [vi] (Om två klasser tillhör två steg i samma evolutionära linje, har den klass som kommer först i det evolutionära steget företräde över den andra). Ex.:

                      Docba            Freud

                      Docbc            Jung

                      Docbd           Nyare psykoanalytiska riktningar

 

 

Kronologisk ordning, t.ex. inom litteraturen, historia.

 

Ranganathans princip om senare i tiden (Principle of later in time): "If one of two classes belong to an earlier point of time than the other, then that one must have precedence over the other" [vii] (Om en av två klasser hör till en tidigare tidpunkt än den andra, då måste denna klass ha företräde över den andra). Ex.:

                      Kc.3              Sveriges historia - Medeltiden

Kc.4              Nya tiden

Kc.5              1900-talet

 

Ranganathans princip om rumslig närhet (principle of spatial contiguity): "When a number of geographical areas, not lying within one another, are to be arranged, a helpful sequence is obtainable by arranging them in accordance with their contiguity" [viii] (När ett antal geografiska områden, som inte ligger inom varandra, skall  inordnas, en hjälpfull ordning mellan dem kan fås genom att ordna dem efter deras närhet till varandra). Ex.:

UDK             SAB

(485.6)          Ncb Götaland

(485.7)          Nca Svealand

(485.8)          Ncc Norrland

 

Här ser vi att SAB har frångått denna princip till förmån för Svealand, som första region i Sverige.

 

En rumslig/geografisk ordning kan också skönjas t.ex. inom transport.

Prad               landvägstrafik

Prbd              järnvägstrafik

Prbc               sjöfart

Prdd              flygtrafik

Kanonisk ordning, d.v.s. den traditionella ordning som har etablerats i en särskild disciplin.

 

Ranganathans princip om kanonisk ordningsföljd (principle of canonical sequence): "When no other principle is available to assist in fixing a helpful sequence among a set of given classes, any traditional or conventional or canonical sequence may be adopted" [ix] (När det inte finns någon annan princip som kan hjälpa till att arrangera en hjälpfull ordningsföljd mellan en grupp av klasser, kan man följa en ordningsföljd som funnits av tradition eller kanon). Ex.:

SAB              UDK

Na                 (4) Europa

No                 (5) Asien

Np                 (6) Afrika

 

Tilltagande komplexitet, t.ex. inom matematik.

 

Ranganathans princip om tilltagande komplexitet (principle of increasing complexity): "If one of two related classes involves or deals with a lesser degree of complexity than the other, then that one must have precedence over the other" [x] (Om en av två närbesläktade klasser innebär en mindre grad av komplexitet än den andra, då måste denna ha företräde över den andra). Ex.:

Tb                  Aritmetik

Tc                  Algebra

Tdc                Integralkalkyl

 

Från mindre till större, t.ex. inom besättningen i orkestrar.

Solo

Duo

Kvartett

 

Alfabetisk ordning, som sista utgångspunkt. I SAB använder man alfabetet inom z-avdelningarna.

Qz Alfa-Laval

Qz Ericsson

 

Ytterligare regler:

 

Ranganathans kanon om konsekvent ordningsföljd (canon of consistent sequence): "When the same categories occur explicitly or implicitly in different places, they must be arranged in the same sequence in all the places"[xi] (När samma kategorier förekommer implicit eller explicit på olika platser i systemet, måste dessa inordnas i samma ordningsföljd på alla platser).

Jämför:

SAB	Dewey
Fc Språk- svenska	439.7 svenska
Fe Språk - engelska	420 engelska
Hc Skönlitteratur - svenska	839.7 svenska
He Skönlitteratur - engelska	820 engelska

 

Denna regel följs dock inte alltid konsekvent, främst i Dewey.  Se t.ex.

038.7 svensk encyklopedi (i stället för 033.97)

032 engelsk encyklopedi

 

Citeringsordning:

 

När man klassificerar ett dokument med två eller flera klasser eller facetter uppstår omedelbart frågan vilken klass eller facett som skall  ha företräde. Ranganathan utfärdade anvisningar om i vilken ordning de olika facetterna skulle placeras. Den betecknas med förkortningen PMEST (Personlighet, Materia, Energi, Plats och Tid). I bl.a. boken Elements of library classification formulerar han ett antal postulat som hjälper oss att välja rätt ordning. Även om denna ordning inte alltid är så uppenbar, så lever den forfarande till vissa delar. T.ex. om man  har både land och tid, placerar man  landet före tiden.

 

Kriterier för ett bra klassifikationssystem

 

a.       Systemet måste inkludera alla förekommande ämnen i litteraturen. Systemet måste också vara så konstruerat att även ämnen som ännu inte finns kan föras in.

 

b.      Systemet måste vara systematiskt, d.v.s. alla ämnen som hör ihop bör finnas inom samma disciplin eller så nära varandra som möjligt.

c.       Systemet måste vara flexibelt och utbyggbart. Man skall  inte behöva göra om hela systemet varje gång man  behöver lägga in ett nytt ämne. Nya relationer mellan ämnena skall  kunna skapas.

 

d.      Systemet måste använda sig av en terminologi som är tydlig och inte föråldrad. Både användaren och klassifikatören skall  kunna finna litteraturen efter samma kriterier.

 

Ranganathan ansåg att det är viktigt att termerna som används är aktuella inom ämnet. Han uttryckte detta i sin Kanon om aktualitet (Canon of currency): "The terms used in the schedules of a scheme of classification should be those in actual currency among those persons who deal with the subject" [xii] (De termer som används i ett klassifikationsschema bör vara sådana som är aktuella bland de personer som sysslar med ämnet).

 

e.       Systemet bör vara balanserat. Det utrymme som lämnas för olika disci-pliner och underavdelningar skall  återspegla litteraturens mängd inom områdena.

 

Delar i ett klassifikationssystem

 

Vi förknippar oftast ett klassifikationssystem med de koder man  ser i böcker eller i katalogen. Koder är dock en senkommen företeelse. Det väsentliga för ett system är enbart den första av de nedan uppräknade delarna:

 

1) ett schema som innehåller klasserna i en ordning som de ansvariga för systemet anser rimligt, oftast hierarkisk, från det generella begreppet till det specifika

 

därutöver är det i dag standard med:

 

2) en notation med koder som gör att ordningen mellan begreppen eller klasserna kan underhållas, t.ex. genom siffror eller bokstäver, eller en kombination av båda

 

3) ett alfabetiskt register där ämnena kan sökas efter deras egentliga namn med hänvisning till placeringen i systemet.

 

Notationen

 

Det väsentliga i ett klassifikationssystem är klasserna och ordningen mellan dem. Vad man  ser är dock notationen, och därför förknippar man  oftast ett klassifikationssystem med dess notationer. Det är ändå inte oväsentligt hur notationen ser ut. Användandet av siffror uppfattas lättare än bokstäver. Samtidigt är antalet siffror begränsat till 10 medan antalet bokstäver kan gå upp till 25-26 beroende på alfabet. Indelningsmöjligheterna blir därmed större om man använder sig av bokstäver.

 

Skulle man använda ett hexadecimalsystem då skulle indelningsmöjligheterna bli något mittemellan, eftersom indelningen görs i 16-tal. Detta är dock bara en indelning inom datasammanhang, och vi har svårt att föreställa oss ett klassifikationssystem som skulle kunna följa det.

 

När man  använder bokstäver har man  dessutom ytterligare en valmöjlighet: versaler eller gemena. Flera system använder endast eller i huvudsak versaler. Ytterligare andra system använder versaler och gemena med olika betydelse, vilket försvårar för användaren. SAB är ett bra exempel på användningen av bokstäver där man har versal i början av notationen och därefter gemena. Det är mycket enklare för användaren.

 

Ren notation

 

Man talar om ren notation om man bara använder en typ av symboler. Blandad notation är om man använder både siffror och bokstäver eller andra tecken. Dewey är ett exempel på ren notation, medan SAB och UDK är exempel på blandad.

"Spansk emigration till Mexiko under 1900-talet:

Dewey:    325.24609720904
UDK:       325.2(460)"19"
SAB:        Kkx-qca.5

 

Kort notation

 

I ett klassifikationssystem är det viktigt att man kan få en så kort notation som möjligt. Ju längre notationen blir desto svårare är det att orientera sig i systemet och att hitta rätt. Här har bokstäver ett försprång gentemot siffror.

Det finns olika filosofier i utarbetandet av klassifikationssystemen. T.ex. vill man i Dewey alltid ha minst 3 siffror, vilket gör att notationerna 0-99 inte kan användas. I UDK kan man ha en enda siffra för att beteckna en disciplin, t.ex. 2 för religion, medan man i Dewey måste skriva 200 för samma disciplin.

 

Olika kategorier av system:

 

a. hierarkiska, där varje symbol eller tecken representerar en vidareindelning. Dewey.

 

b. Expressiva, system där relationerna mellan ämnena anges i notationen. UDK och SAB är exempel på sådana. Dessa är samtidigt hierarkiska.

 

c. System med notation som anger ordningen mellan ämnena utan att ange deras inbördes relation (icke-hierarkiska). Ett exempel på det ser man i BLISS-klassifikation.

 

Om systemet är hierarkiskt tenderar man att få längre notationer, eftersom varje underindelning görs genom att lägga till en ny siffra eller bokstav. Därför bryter man mot detta även i hierarkiska system, i de ställen i systemet där utrymmet tillåter andra lösningar. Ett bra exempel är de europeiska ländernas geografi i SAB. För länder i Asien, Afrika, etc. börjar notationen med No resp Np. För länder i Europa behöver man inte använda Na, utan det räcker med N och signum för landet. Anledningen är att man  har många lediga bokstäver mellan Na och No.

 

De system vars notation endast anger ordningen mellan ämnena men inte den hierarkiska strukturen är mindre lämpliga. De är mindre lämpliga eftersom man  ändå tänker i hierarkier och det kan vara svårt att förstå t.ex. att ett ämne som man  uppfattar som underordnad i vissa fall kan få en notation som är kortare än det ämne som uppfattas som överordnad.

 

En viktig fördel med hierarkiska system är att man  när man  söker litteratur kan gå vidare till det överordnade begreppet i fall man  inte hittar tillräckligt med dokument när man  söker på det specifika. Omvänt, kan man  smala in sökningen om man  tycker att man  inte vill ha så många dokument. Det är inte alltid man är medveten om hur ett ämne kan specificeras förrän man  ser det i tabellerna.

 

 

 

Memorerbarhet

 

En viktig princip i ett systems notationer är att de innehåller signa eller koder som upprepas på olika ställen med samma betydelse. Detta gör att man kan lära sig systemet mycket snabbare. Om en och samma aspekt anges på olika sätt beroende på vilket ämne de uppträder i så blir det alltid mycket svårare. I SAB har man  t.ex. signa för land, som är desamma i geografi, historia, och som allmänna tillägg. Samtidigt bör man vara på sin vakt, eftersom en bokstav eller ett tecken inte kan användas för samma betydelse över hela systemet. T.ex. i SAB har man  .01 för romaner i avdelningen G och i H, medan .01 har en helt annan betydelse i andra avdelningar.

 

I de system som använder bokstäver har man två varianter av minnesmöjligheter. Den ena varianten  kallas "litterärt minne", när varje ämne representeras av en bokstav som härstammar från ämnesordet, t.ex. F för Fysik, K för Kemi, etc. Den andra varianten är "syllabisk notation" där man uttalar bokstavskombinationen som ett ord. Här finns dock risken att man får ett antal icke önskvärda kombinationer eller ord som inte är lämpliga. SAB har lyckats ganska bra med att undvika detta problem. Man tänker mycket sällan i termer av ord men behåller ändå de fördelar en syllabisk notation har när det gäller memorerbarhet.

 

Memorerbarhet är i sig ingen viktig egenskap men det är positivt om man kan uppnå det inom systemets struktur. Ex. Nc Sverige, Kc Sveriges historia, där bokstaven c uppträder med samma betydelse på flera av SAB:s avdelningar.

 

Flexibilitet

 

Vissa system tillåter alternativa lösningar till ett ämnes placering. Vissa system tillåter ändring i ordningen mellan facetterna medan man i andra system tydligt fastställer dels placeringen, dels vilken av facetterna som skall  komma först.

 

I SAB hittar man  t.ex. litterär genre och tidsperiod som tillägg på avdelningen G. Enligt instruktionerna i systemet skall  man  dubbelklassa och placera tidsperioden som huvudsignum framför litterär genre. I UDK skall  man  kunna välja vilken av de aspekterna som skall  komma först och dessutom behöver man  inte dubbelklassa om man  inte vill, utan man  kan lägga båda aspekterna i samma notation.

Några viktiga klassificeringsregler:

 

När man  klassificerar har man  inget större problem om det handlar om ett distinkt ämne som finns i tabellerna. Ett dokument kan dock behandla flera ämnen eller flera aspekter i ett ämne. Då har man  tre viktiga regler att följa som vägledning:

 

a.       välj det ämne som är mer användbart för låntagarna, t.ex. när man  klassar lexika så spelar det ingen roll om det står urdu-engelska eller engelska-urdu. Man  väljer urdu när man  klassar i Sverige, eftersom man  inte skaffar lexikonet för att låntagarna skall  lära sig engelska utan för att lära urdu. Undantag: om man  har en invandrarsamling just för urdutalande.

 

b.      Välj ämne i första hand - detta kan tyckas vara en självklarhet. T.ex. en tidskrift om musik klassar man  på musik, inte på tidskrifter. Men man  har flera avdelningar i ett klassifikationssystem där man inte klassar efter ämne utan ex. vis formen. T.ex. i litteraturen, där man  inte klassar efter ämnet som författarna behandlar, utan efter språk och litterär form.

 

c.       Använd den mest specifika termen. Om ett begrepp inte finns representerat i tabellerna väljer man  det som mer specifikt i kategorin ovanför. T.ex. tillverkning av paraplyer finns inte i SAB. Man klassar "tillverkning av övriga produkter", Pl.

 

Användning av registret

 

Man kontrollerar alltid den notation man  får från registret. Dels ser man  tydligt var i systemet ämnet är placerat och kan bedöma om notationen är korrekt, dels kan det finnas anvisningar om hur notationen skall  användas. T.ex. om man  söker litteratursociologi i SAB får man  signum G:oa. Tittar man  i huvudtabellen kan man  läsa att detta signum används endast i huvudsignaturen, d.v.s. man indelar inte litteratursociologi vidare efter språk. Ett svenskt och ett franskt dokument om litteratursociologi hamnar alltså på samma avdelning.

 

Några regler att iaktta när man  har flera ämnen

 

1.      Om ett ämne dominerar - i de fall man kan bestämma ett sådant ämne då väljer man det. Man kan se det t.ex. genom det utrymme som ges ämnet i dokumentet eller på något annat sätt.

 

2.      Om olika ämnen behandlas i relation till varandra måste man analysera karaktären av relationen mellan dem.

 

a.       inflytande - ett dokument som behandlar inflytande från en sak eller person över andra placeras under det ämne eller person, författare, som blir influerad. T.ex. "Strindbergs inflytande på 90-talets svenska teater" placeras på "svensk teater - 90-talet".

 

b.      Bias fas - ämne som studeras med inriktning på en viss grupp klassas på ämnet och inte på gruppen, t.ex. "sociologi för medicinstuderande" klassas på "sociologi".

 

c.       Verktyg eller applikation - ett ämne som behandlas som ett verktyg eller applikation i ett annat ämne klassificeras på detta ämne, t.ex. "matematiska formler inom kemi" klassas på "kemi".

 

d.      Jämförelse - om två ämnen jämförs med varandra klassificeras de på det ämne som får mest uppmärksamhet eller det ämne som hamnar först.

 

3.      Om man inte kan bestämma vilket ämne som är dominerande väljer man  det ämne som kommer först i publikationen. T.ex. i "Frankrike och  Spanien idag", väljer man  "Frankrike", i "Spanien och Frankrike genom tiderna" väljer man  "Spanien". Här bör man tänka på att man i Dewey har en annan definition av vad som kommer först. Då tänker man på det ämne som kommer först i systemet, inte i publikationen.

 

 

NÅGRA KLASSIFIKATIONSTEORETIKER:

 

 

Melvil Dewey (1857-1931)

 

Förutom att han är upphovsman till det system som idag är mest spritt i världen så arbetade Dewey med många andra biblioteksfrågor. Han föddes i New York och blev biblioteksassistent på den skola han hade studerat vid Armherst College, 1876 kom han med den första upplagan av det klassifikationssystem som senare skulle få hans namn. Första upplagan innehöll 921 distinkta nummer. De innehåller 1044 termer, några av dem är underavdelningar som inte fått ett specifikt nummer. Samtidigt kan man identifiera över 2 500 kategorier om man tittar i registret.

 

När han fick ta hand om biblioteket på Armherst College såg han de begränsningar dåtidens klassifikationssystem hade. Hans innovation kan sammanfattas i följande:

 

1.      Relativ placering: han bestämde att notationen skulle representera ämnena i böckerna, inte hyllorna på biblioteket. En ny bok kunde därmed placeras bland andra böcker med samma notation.

 

2.      Ämnesspecificering: detta var inte möjligt tidigare, eftersom man annars hade behövt lämna stort tomrum bland hyllorna.

 

3.      Skapande av relativt index: genom ett register hittar man lätt alla de ämnen som förtecknas med någon notation i klassifikationssystemet. Detta är idag en självklarhet, men inte på Deweys tid.

 

1876, samma år som hans första klassifikationstabell "A classification and subject index for cataloguing and arranging the books and pamphlets of a library" kom ut, bildades American Library Association. Melvil Dewey blev sekreterare och ansvarade för utgivningen av tidskriften Library Journal. Han bildade senare Library Bureau, ett företag som sysslade med att hjälpa bibliotek i det praktiska arbetet (som Btj i Sverige). Han blev den förste bibliotekarien i Columbia College, New York, och bildade den första biblio-teksskolan där.

 

Ernest Cushing Richardson (1860-1939)

 

Richardson var bibliotekarie i Princeton University (1890-1925) där han byggde upp ett hyllklassifikationssystem för bibliotekets samlingar. Hans huvudsakliga verksamhet var att arbeta för utvecklandet av en nationell bibliografi. Han förmådde också Melvil Dewey att inkludera bibliografi som ett av de viktigaste ämnen i Deweys biblioteksskola.

 

Richardson pläderade för att bibliografier och referensarbete på bibliotek skulle ha en klassificerad uppställning som ledstjärna. Han kallade bibliotekarier för "cyklopedister", inte i den mening att de skulle kunna svaren på alla frågor, utan i den mening att de skulle ha en encyklopedisk struktur med vars hjälp de sedan kunde hitta svaren.

 

Hans första skrift "Classification, theoretical and practical" kom ut 1901 och har sedan givits ut i många nya upplagor.

 

Richardson föreläste också i Melvil Deweys biblioteksskola. Han var den förste att lägga filosofiska principer på klassifikation. Hans principer om klassifikation kan sammanfattas:

 

1.      Medan kunskapsklassifikation betyder att man identifierar idéer som kategorier, måste dessa idéer i någon form "existera" - även om de är fiktiva eller immateriella.

 

2.      Vid varje registrering av dessa objekt som kategorier bör man eftersträva att placera dem i den ordning i vilken de först uppkom - klassifikationen blir en spegel av den naturliga ordningen.

 

3.      Trots detta måste praktisk hänsyn ha företräde när man  skall  arbeta på bibliotek och bestämma ett ämnes placering - även i de fall där man kan se inkonsistens i systemet gentemot de teoretiska principerna.

 

Henry Evelyn Bliss (1870-1955)

 

Bliss var bibliotekarie i City College of New York (1890-1940). Han skapade "Bibliographic Classification" (1. upp. 1935). Dessförinnan skrev han flera skrifter om klassifikation. Han menade att biblioteksklassifikation representerade kulmen på samhällets ansträngningar att bringa ordning. Syftet med det var att kämpa mot alla de fel som fanns i det moderna samhället. Enligt Bliss var organisation ett socialt fenomen. Att organisera kunskap kunde avancera i etapper - det slutliga arbetet var ju att organisera kunskapen på bibliotek, vilket i praktiken innebar klassifikation.

 

För Bliss finns redan en ordning i naturen. Han använde beteckningen världen för att ange det som är skapad av människan eller ligger inom människans räckhåll. Hans idéer presenteras i boken "The organization of knowledge and the system of the sciences". Här presenterar han den filosofiska uppbyggnaden av biblioteksklassifikation och förklarar mål och metoder i biblioteksklassifikationen.

 

Willian Charles Berwick Sayers (1881-1960)

 

Sayers var en av de mest inflytelserika bibliotekarierna i England. Han arbetade huvudsakligen på folkbibliotek, särskild i Croyden, England, där han var biträdande bibliotekschef 1904-1915 och därefter bibliotekschef 1915-1947.

Croyden Public Library blev ett av de ledande centra i modern biblioteksväsen. Han hade stort inflytande i biblioteksföreningarnas arbete. Han skrev en serie monografier i olika ämnen, varav flera inom klassifikation. Han var också lärare i klassifikation i University of London School of Librarianship sedan dess start 1919.

 

Hans första idéer inom klassifikation var att förstå varför det fanns så många olika bibliotekssystem. Hans första skrifter var också en presentation av Deweys decimal klassifikation och Browns "Subject Classification". Hans egen avhandling för att få bibliotekarietiteln handlade om Cutters "Expresive Classification".

 

I hans arbete "Canon of classification" (1915-16) fortsatte han att studera de olika klassifikationssystemen, nu också Library of Congress Classification, som hade blivit tillgänglig några år tidigare.

 

Senare fortsatte han i stället med att förklara hur systemen fungerade. I hans "Introduction to library classification" utökar han sina trettiotvå tidigare paragrafer om klassifikation i sex olika kapitel. Han hade också en presentation av ämnen som ligger nära klassifikationsteorin, en historisk bakgrund och kommentarer till de fyra klassifikationssystemen han tidigare skrivit om. Han var examinator för blivande bibliotekarier och var därmed intresserad av att de skulle förstå klassifikationssystemens egenheter.

 

Sayers bidrag till bilioteksklassifikation kan beskrivas med tre teman.

 

a.       Biblioteksklassifikation är arrangerandet av böcker i klasser och dessa klasser i grupper av klasser baserade på relationen mellan dem. Samtidigt var klassifikation på bibliotek inte något skilt från världen utanför, utan en specifik tillämpning av det klassifikationsarbete som förekom ute i samhället.

 

b.      Klassifikation har sitt ursprung i logiken. Logik handlar om hur man resonerar, och främst hur man resonerar rätt. Därför bör en god bibliotekarie behärska logikens principer.

 

c.       Han beskrev hur tanken fungerar för att biblioteksklassifikation skall  vara metodologiskt konsistent. I sina texter försökte han få läsaren att gå vidare och utveckla vad han själv bara presenterat summariskt.

 

Han övertog de fem predikamenten (genus, species, skillnad, egenskap och tillfällighet) från Aristoteles. Genom hans tydliga strukturer i kanon och axiom öppnade han dörrarna för en annan av klassifikationsteoretikerna, S. R. Ranganathan.

 

Shiyali Ramamrita Ranganathan (1892-1972)

 

Ranganathan var född i Madras, Indien. 1924 blev han den förste bibliotekarien i University of Madras. För att kunna sköta sin uppgift åkte han till England där han utbildade sig. Han studerade ett år på University College i London. Ranganathan hade matematisk bakgrund. Han var också elev till Sayers under sina studier i London. Han var lärare i biblioteksvetenskap i Banaras Hindu University (1945-1947) och i Delhi (1947-1954).

 

Han är en av dem som bäst formulerade olika klassifikationsprinciper, principer som ännu idag gäller i olika grad. Han gjorde ett eget klassifikationssystem "Colon Classification" i vilket han tillämpade alla dess regler. Systemet uppfattas dock som så komplicerat att det inte har fått någon vidare spridning förutom i Indien, där det fortfarande finns jämsides med Dewey.

 

Framförallt hans fem regler om biblioteken kan användas för en diskussion om bibliotekens roll idag. De fem bibliotekslagar som han utarbetade presenterades i hans skrift "Prolegomena".

De är:             1. Books are for use

2. Every reader his bok.

3. Every book its reader.

4. Save the time of the reader.

5. The library is a growing organism.

 

Flera av de begrepp man  använder idag introducerades av Ranganathan, framförallt termen "facett", som idag ingår som en bestående del i alla moderna klassifikationssystem. Hans mest kända kategorier är PMEST (personlighet, materia, energi, plats (space) och tid).

 

Flera av hans kanon inom klassifikation har numera integrerats i de flesta moderna klassifikationssystemen. En del av dem är de som finns på annan plats i denna skrift.

 

Referenser:

 

Buchanan, Brian, Theory of library classification. - Bingley, 1979. - 141 s.

 

Chan, Lois Mai, Cataloging and classification :an introduction. - 2. ed. - MacGraw-Hill, 1994. - 519 s.

 

International encyclopedia of information and library sciences / edited by John Feather and Paul Sturges. - Routledge, 1997. - 492 s.

 

Miksa, Francis L., The DDC, the universe of knowledge, and the post-modern library. - Forest Press, 1998. - 99 s.

 

Ranganathan, S.R., Elements of library classification. - 2. ed. - Sarada

Ranganathan Endowment for Library Science, 1991. - 108 s.

 

Ranganathan, S. R., Prolegomena to library classification  /  by S.R. Ranganathan ; assisted by M.A. Gopinath . - 3. ed., repr. - Sarada Ranganathan Endowment for Library Science, 1989. - 640 s.

 

Rowley, Jennifer, Organizing knowledge. - 2. ed. - Ashgata, 1992. - 13: The theory of bibliographic classification, s. 176-199

 

Åkermalm, Bengt, Klassifikationsteori : en introduktion. - Borås : BHS, 1980. - 12 bl. - (Specialarbete / Bibliotekshögskolan ; 1980:10)

 

NOTER