Miguel Benito
KAPITEL
6
KLASSIFIKATIONSTEORI
Vad
är klassifikation
Man
kan definiera klassifikation som indelande i klasser av ting och före-teelser
efter en princip eller indelningsgrund. Den vanligaste indelningsgrunden för
all klassifikation är likhet. Likhet uppträder mellan ting med gemensamma
egenskaper.
Andra
definitioner:
[1]Buchanan:
Classification is the act of grouping like things
together. All the membrs of a group - or class - produced by classifikation
share at least one characteristic which members of other classes do not
possess. The 'things' which are classified may be concrete entities, the ideas
of such entities, or abstractions. [i]
Chan:
Classification, broadly defined, is the act of
organizing the universe of knowledge into some systematic order. It has been
considered the most fundamental activity of the human mind. The essencial act
of classification is the multistage process of deciding on a property or
characteristic of interest, distinguishing things or objects that possess that
property from those which lack it, and grouping things or objects that have the
property or characteristic in common into a class. [ii]
IEIL:
Bibliographic classification may be defined as a set
of organizing principles by which information is arranged, usually according to
its subject matter. [iii]
Vi
kan se att medan Buchanan definierar vad klassifikationen är i sig, definierar
Chan och IEIL den mer i funktion av biblioteksarbete.
Klassifikation
hör till det grundläggande i allt mänskligt tänkande. Vi ordnar vår värld genom
att ge namn åt grupper av ting som har gemensamma egenskaper. Detta ordnande
efter likhet sker också i biblioteksklassifikation. Men i biblioteksklassifikation
kan många olika egenskaper tas som grund för uppdelning av ett ämne eller en
dokumentsamling i ett ämne. Det kan vara rent innehållsliga som geografiska och
kronologiska uppdelningar i huvudklassen "Historia", språkliga i
"Litteraturhistoria" eller mer formella uppdelningar, som periodica,
monografier, antologier. Som exempel på rent formella egenskaper kan nämnas
format, handskrift och ljudupptagning.
Ett
av de klassifikationssystem man känner
till bäst är inom zoologi. Vi grupperar djur i olika kategorier genom att
framhäva en viss egenskap hos dem som gör att man uppfattar dem som tillhörande samma familj.
Uppfattningen
om gemensamma karakteristika kan vara intuitiv eller dokumenterad genom
studier.
Resultatet
av en klassifikationsprocess visar relationerna mellan klasser och mellan
individerna i klasserna.
En
klassifikation är en uppdelning av en mängd enligt vissa kriterier.
Vi
kan tänka oss uppdelningen av begreppet "människan".
Klassifikationsschema
Vi
kan analysera begreppet Människa. Vid första inblicken kan man tänka sig
vidareindela begreppet utifrån ålder och kön. Indelningen kunde lika gärna
göras efter kön först och ålder sedan. Man får då följande schema:
Människa indelningsprincip
Barn Vuxna ålder
Flickor Pojkar Kvinnor Män kön
Genom
denna uppdelning har man på samma gång
skapat två hierarkiska nivåer, den ena efter ålder och den andra efter kön.
Att
klassificera är i allmänhet induktivt, d.v.s. man utgår från individer, enheter,
enstaka ting och företeelser och för ihop dessa i klasser, som i sin tur bildar
överklasser och huvudklasser. För en biblioteksklassifikation skulle det
tillvägagångssättet vara mycket opraktiskt, och därför utgår man i regel från
en given kunskapsklassifikation och justerar den med hänsyn till vilken
litteratur som faktiskt finns i ämnet. Ett allmänt bibliotek har ju ofta litteratur
i ämnen som saknar vetenskaplig uppdelning, exempelvis Idrott, Hobby, Hushåll
m.m.
Klassen
Sport skulle kunna delas upp så (deduktivt):
ÄMNEN INDELNINGS-
PRINCIP
Sport
Sommarsport Vintersport Årstid
Skidåkning Skridsko
Kälke Utrustning
Längdåkning Utförsåkning Terräng
Slalom
Störtlopp Metod
Detta
schema kan även uttryckas i en annan riktning:
Sport ---- Vintersport ---- Skidåkning -------Längdåkning
Utförsåkning --- Slalom
--- Störtlopp
---- Skridsko
---- Kälke
---- Sommarsport
I
tabellform ser exemplet ut så här:
SPORT
Allmänt
…..
Vintersport
Skidåkning
Längdåkning
Utförsåkning
Slalom
Störtlopp
Skridskoåkning
Hastighetsåkning
Konståkning
Kälkåkning
....
Sommarsport
(o.s.v.)
Indelningsprincipen
väljs efter ämne och ger upphov till nya underklasser. I vilken ordning
indelningsprinciperna tillämpas får avgöras med hänsyn till överblickbarhet och
låntagarens behov. Många olika principer kan användas: kronologisk, språklig,
geografisk, alfabetisk, m.m.
För
skönlitteratur görs ofta först en språklig uppdelning, ex.:
Svensk
skönlitteratur
Dansk skönlitteratur
Norsk skönlitteratur o.s.v.
och
sedan en formell:
Svensk skönlitteratur
Poesi
Dramatik
Prosa o.s.v.
och
sedan en kronologisk:
Svensk skönlitteratur
Poesi
Forntiden
Medeltiden
1500-talet o.s.v.
och
slutligen en alfabetisk, efter författarnamnet. En sådan uppdelning motsvarar
nog behoven hos de flesta läsarna men det innebär att formerna poesi, dramatik,
och prosa blir spridda på olika språk och likaså att exempelvis
1500-talslitteratur sprids ut dels på olika former och dels på olika språk. I
det här fallet utgör det inget stort problem men i andra fall kan avvägningarna
vara vanskligare att göra.
En
annan svårighet för biblioteksklassifikation är när det dyker upp ämnen som hör
till flera huvudklasser, tvärvetenskaplig litteratur. Detta problem liksom det
ovan nämnda har S. R. Ranganathan sökt lösa med sitt Colon Classification (CC).
Med avsikt att åstadkomma en exakt innehållsanalys och en notation som
motsvarar denna introducerar Ranganathan en mängd begrepp och termer, bl.a. en
serie kategorier, kända under förkortningen PMEST:
Personality, Matter, Energy, Space, Time
Ett
dokuments innehåll kan då uppdelas enligt denna formel så att det som står för
P (Personality, d.v.s. ämnets kärna) kommer först i notationen och T (Tiden)
sist.
Ex:
"Administration i brittiska universitetsbibliotek på 70-talet"
noteras i CC:
T4:8.56'7
T står för huvudklass
(Biblioteksvetenskap)
4 står för Personality (här universitetsbibliotek)
:8 anger Energy-facett (här
administration)
.56 anger Space (rum, här
Storbritannien)
'7 anger Time (tid, här 70-talet)
I
exemplet ovan behövde inte Matter-kategorin användas. Man skall fritt kunna kombinera kategorier ur olika
huvudklasser och notera olika relationer mellan ämnen, exempelvis
"inflytande på", "jämförelse mellan" etc.
Vi
får inte glömma att syftet med klassifikation är att kunna finna information så
snabbt och effektivt som möjligt.
Begrepp
som utgångspunkt
När
vi klassificerar gör vi det inte genom att registrera termer, utan i första
hand genom det begrepp vi tänker på. Ett enkelt exempel: ordet "bok"
kan sägas på olika sätt beroende på språk, men man söker på samma ställe i ett
klassifikationssystem, oberoende av hur det skrivs.
På
samma sätt kan man inom samma språk ha
olika termer för samma begrepp, t.ex.
Lungor, andningsorgan.
En
lista på kategorier av termvariationer hittar man bl.a. i kapitlet "Språkkontroll" i
mitt kompendium "Bibliografisk kontroll". Särskilt viktigt är det
bl.a. med synonymer eller homonymer.
Relationer
mellan klasser
När
man klassificerar måste man hela tiden tänka på vilken relation som finns
mellan de olika klasserna eller grupperna i systemet. En bok eller ett dokument
handlar väldigt sällan om bara en karakteristik som går att placera för sig.
Därför måste relationerna mellan klasserna definieras.
Man
delar i syntaktiska och hierarkiska relationer. Syntaktiska relationer är
sådana där relationen anges med verb eller preposition, t.ex. "Lantbruket
i Sverige".
Klasserna
delar man i enkla och sammansatta. Enkla är sådana i vilka man definierar
endast en sorts sak. De enkla klasserna kan i sin tur indelas i elementära och
överlagda. De elementära definieras av endast en karakteristik även om de
ibland kan uttryckas med flera ord, som "bibliotek", "svensk
litteratur". De "överlagda" (superimposed) termer, som
"forskningsbibliotek", "tropiska skogar", anger också en
enkel klass.
De
sammansatta klasserna kan också indelas i två kategorier: komplexa och
sammanhållna klasser. I de komplexa ställs olika slags begrepp eller klasser i
relation till varandra, t.ex. "migration i Frankrike". I de sammanhållna
(compound) klasser smälter olika begrepp ihop till ett nytt begrepp, t.ex.
"kyrkans inflytande på konsten".
Historik
Ämnesuppdelade
bibliotek är ingenting nytt. Ett tidigt exempel är av Kalimachos (bibliotekarie
i Alexandria 260-240 f. Kr). Han använde sig av minst fem huvudklasser för att
hålla ordning på papyrusrullarna:
Juridik
Filosofi
Historia
Retorik
Varia
Ytterligare
fem kan rekonstrueras:
Epik
Dramatik
Medicin
Matematik
Naturvetenskap
Principen
att ämnesuppdela var känd ännu tidigare, hos perser och kineser bl.a. De olika
systemen avspeglar förstås alltid sin tids syn på vetenskapen. Medeltidens
kloster- och dombibliotek i Europa använde inte uteslutande det annars så allmänt
spridda systemet Trivium och Quadrivium. Detta var det antika Roms "septem
artes liberalis", de sju fria konsterna, nämligen:
Filosofiska
konster Grammatik
Retorik
Logik/Dialektik
Discipliner
eller Aritmetik
Realvetenskaper
Geometri
Musik
Astronomi
Uppdelningen
varierade med tiden och var inte avsedd som ett vetenskapssystem. Det användes
i skolorna för den världsliga undervisningen, och i encyklopediska verk. I
biblioteken och i skolorna kom dock teologin först. I en bibliotekskatalog från
1100-talet är samlingarna uppdelade i tre stora grupper:
Teologi
Antika skriftställare
Världslig "modern" litteratur
(Trivium, Quadrivium, Historia)
På
1600-talet växte en ny rörelse fram för att klassificera kunskapens värld.
Denna rörelse skilde sig från den medeltida synen där teokratin var i fokus.
Francis Bacon (1561-1626) var en av de första klassifikationsteoretikerna i den
nya andan.
Francis
Bacons Chart of Human Learning från 1605 är det systematiska skelettet till en
avhandling om kunskap, (On Human Learning). Bacon såg tre stora huvudklasser:
Historia
Poesi
Filosofi
som
svarade mot människans viktigaste själsförmögenheter, minne, fantasi och
förnuft.
Han
följdes senare av encyklopedisterna i Frankrike. Deras främsta mål var att
analysera kunskapens beståndsdelar i en hierarkisk struktur. Fortfarande var
det så att vetenskap kunde baseras på tro eller lag. Först på 1800-talet
definieras vetenskapen om så att den uteslutande bygger på intellektuell
verksamhet.
En
rörelse växte fram där man ville klassificera all kunskap. I Europa var Paul
Otlet och Henri LaFontaine två av förgrundsgestalterna i detta arbete med sitt
Institut International de Bibliographie. Det är de som står bakom uppbyggnaden
av UDK, som i sin tur var en översättning av Deweys decimalsystem.
Bacons
uppdelning hade viss betydelse för William T. Harris, Melvil Dewey och andra
nordamerikanska biblioteksmän när de i mitten av 1800-talet studerade all
möjlig kunskapsklassifikation i syfte att skapa ett ändamålsenligt system för de
växande biblioteken. En jämförelse mellan Bacons, Harris och Deweys system
tyder på ett samband:
BACON
(inverterad) |
HARRIS |
DEWEY |
Philosophy |
1
Science |
000
Generalities |
|
2-5
Philosophy |
100
Philosophy |
|
6-16
Religion |
200
Religion |
|
17-31
Social sciences |
300
Social sciences |
|
32-34
Philology |
400
Language |
|
35-51
Natural sciences |
500
Pure sciences |
|
52-63
Medicine, Useful
arts |
600
Technology |
Poetry |
64-65
The arts |
700
The arts |
|
66-78
Literature |
800
Literature |
History |
79-97
Geography and history |
900
Geography and history |
I denna tabell ser vi att
Melvil Deweys indelning följer samma ordning som William Harris. Vad Dewey lade
till och gjorde att det blev ett nytt klassifikationssystem var att siffrorna
blev decimaler, i stället för endast i löpande följd. Genom användningen av
decimaler kunde man sedan vidareindela de olika klasserna vid behov, vilket
inte kunde göras i Harris system.
I
den danska Decimalklassedelnings femte upplaga från 1969, som i stort bygger på
Dewey, har man flyttat Geografi till avd. 4 (efter Samhällsvetenskaper) och
Språk till avd. 8 (Skönlitteratur). I UDK-systemet, som utvecklades ur
Dewey-systemet, är de tio huvudklasserna desamma, med undantag för avd. 4,
Språk, som återfinns i avd. 8 tillsammans med Skönlitteratur, efter en
revidering man bestämde sig för så sent som på 1960-talet. Klass 4 är
fortfarande ledig efter snart 40 år.
Båda
systemen bygger på att finuppdelningen görs med decimaler, vilket gör att nya
uppdelningar lätt kan göras. Båda systemen har dessutom en serie hjälptabeller
som man kan kombinera med huvudtalen och få mycket detaljerad och specifik
notation (för ort, tid, synpunkt m.m.). En grundläggande skillnad mellan båda
är att finuppdelningen i Dewey-sytemet görs enbart med tillägg av nya decimaler
efter de regler som anges i varje hjälptabell, medan man i UDK använder sig av
speciella tecken för att identifiera de olika tilläggen och särskilja dem från
varandra.
Tanken
att kombinera tal och signum från olika tabeller är ytterligt utarbetad i ett
system av den indiske professorn S. R. Ranganathan, Colon Classification
från 1933. Dess 25 huvudavdelningar påminner om det svenska SAB-systemet i det
att de betecknas med versaler:
A Allmän vetenskap
B Matematik
C Fysik (osv.),
I
övrigt är det väldigt olikt. Metoden att kombinera tal och bokstäver kan liknas
vid ett Mecano-bygge, där de olika delarna kan ingå i ett otal kombinationer.
En huvudtanke är att notationen skall
kunna ge så detaljerad information som möjligt. Ranganathans system har
inte fått större spridning utanför Indien, men hans teorier har haft stort
inflytande på senare forskning i bl. a. England.
En
annan linje i klassifikationens historia kan representeras av J. D. Browns
Subject Classification från 1906. Det var det engelska alternativet till Dewey-systemet,
men dess metod att räkna upp ämnen (subjects) utan huvudklasser och hierarki
gav ett svåröverblickbart schema.
Klassifikationssystem:
Vi
skiljer främst mellan enumerativa och facetterade system.
Enumerativa
- uppräknande, d.v.s. varje ämne har sin plats i tabellen. Både enkla och
sammansatta ämnen återfinns i schemat.
Systemen
kallas också analytiska system, eftersom man med hjälp av några
indelningskriterier analyserar ett ämnesområde.
Facetterade
- ett ämnesområde analyseras utifrån ett antal begreppskategorier - facetter.
Den sammansatta klassen uppstår först vid klassificeringen.
Hur
skall man bestämma placeringen av ett
dokument
I
ett enumerativt system är det kanske inte så svårt. Som regel finns det bara en
plats för varje ämne.
I
ett facetterat system uppstår på en gång frågan vilken facett som skall vara
först.
Bredare-smalare-ordning. Generella eller specifika ämnen först.
Som
regel inordnar alla systematiska klassifikationssystem från det generella till det
specifika.
Ranganathans
kanon om minskande extension (canon of decreasing extension): "If
one of two classes is of greater extension than the other and includes the
other completely within itself, then that one must have precedence over the
other" [iv] (om en av två klasser är
större än den andra och den inkluderar den andra helt inom sig, då måste denna
ha företräde över den andra). Ex.:
Ab
Biblioteksvetenskap
Abd Bokbestånd
Abdb Katalogisering
Radordning. Val av ordning inom samma sidoordnade klasser.
Här
kan man välja ordningen själv, beroende
på ämnesområde. Ex.:
025.43 Tesaurer
025.44 Klassifikationssystem med alfabetiska
notationer
025.45 Klassifikationssystem med decimaler
Man
kan vissa gånger följa Ranganathans princip om ökande konkretisering
(principle of increasing concreteness): "If two classes are of different
degrees of concreteness, the less concrete (i.e. the most abstract) must have
precedence over the other"[v] (Om
två klasser är av olika grader av konkretisering, måste den som är minst
konkret (d.v.s. den mest abstrakta) ha företräde över den andra). Ex.:
581.4 Växtanatomi
581.6 Tillämpad botanik
581.9 Fauna
Evolutionär
ordning, t.ex. inom filosofiska
skolor.
Ranganathans
princip om senare i evolution (principle of later in evolution):
"If two classes belong to two stages in the same line of evolution, the
one at the earlier stage must have precedence over the other" [vi] (Om
två klasser tillhör två steg i samma evolutionära linje, har den klass som
kommer först i det evolutionära steget företräde över den andra). Ex.:
Docba
Freud
Docbc
Jung
Docbd
Nyare psykoanalytiska riktningar
Kronologisk
ordning, t.ex. inom litteraturen,
historia.
Ranganathans
princip om senare i tiden (Principle of later in time): "If one of
two classes belong to an earlier point of time than the other, then that one
must have precedence over the other" [vii] (Om
en av två klasser hör till en tidigare tidpunkt än den andra, då måste denna
klass ha företräde över den andra). Ex.:
Kc.3
Sveriges historia -
Medeltiden
Kc.4 Nya
tiden
Kc.5 1900-talet
Ranganathans
princip om rumslig närhet (principle of spatial contiguity): "When a
number of geographical areas, not lying within one another, are to be arranged,
a helpful sequence is obtainable by arranging them in accordance with their
contiguity" [viii] (När ett antal
geografiska områden, som inte ligger inom varandra, skall inordnas, en hjälpfull ordning mellan dem kan
fås genom att ordna dem efter deras närhet till varandra). Ex.:
UDK
SAB
(485.6)
Ncb Götaland
(485.7)
Nca Svealand
(485.8)
Ncc Norrland
Här
ser vi att SAB har frångått denna princip till förmån för Svealand, som första
region i Sverige.
En
rumslig/geografisk ordning kan också skönjas t.ex. inom transport.
Prad landvägstrafik
Prbd järnvägstrafik
Prbc sjöfart
Prdd flygtrafik
Kanonisk
ordning, d.v.s. den traditionella
ordning som har etablerats i en särskild disciplin.
Ranganathans
princip om kanonisk ordningsföljd (principle of canonical sequence):
"When no other principle is available to assist in fixing a helpful
sequence among a set of given classes, any traditional or conventional or
canonical sequence may be adopted" [ix] (När
det inte finns någon annan princip som kan hjälpa till att arrangera en
hjälpfull ordningsföljd mellan en grupp av klasser, kan man följa en
ordningsföljd som funnits av tradition eller kanon). Ex.:
SAB UDK
Na (4)
Europa
No (5)
Asien
Np (6)
Afrika
Tilltagande
komplexitet, t.ex. inom matematik.
Ranganathans
princip om tilltagande komplexitet (principle of increasing complexity):
"If one of two related classes involves or deals with a lesser degree of
complexity than the other, then that one must have precedence over the
other" [x] (Om en av två
närbesläktade klasser innebär en mindre grad av komplexitet än den andra, då
måste denna ha företräde över den andra). Ex.:
Tb Aritmetik
Tc Algebra
Tdc Integralkalkyl
Från
mindre till större, t.ex. inom
besättningen i orkestrar.
Solo
Duo
Kvartett
Alfabetisk
ordning, som sista utgångspunkt. I
SAB använder man alfabetet inom z-avdelningarna.
Qz Alfa-Laval
Qz Ericsson
Ytterligare
regler:
Ranganathans
kanon om konsekvent ordningsföljd (canon of consistent sequence):
"When the same categories occur explicitly or implicitly in different places,
they must be arranged in the same sequence in all the places"[xi] (När
samma kategorier förekommer implicit eller explicit på olika platser i
systemet, måste dessa inordnas i samma ordningsföljd på alla platser).
Jämför:
SAB |
Dewey |
Fc
Språk- svenska |
439.7
svenska |
Fe
Språk - engelska |
420
engelska |
Hc
Skönlitteratur - svenska |
839.7
svenska |
He
Skönlitteratur - engelska |
820
engelska |
Denna
regel följs dock inte alltid konsekvent, främst i Dewey. Se t.ex.
038.7 svensk encyklopedi (i stället för 033.97)
032 engelsk encyklopedi
Citeringsordning:
När
man klassificerar ett dokument med två eller flera klasser eller facetter
uppstår omedelbart frågan vilken klass eller facett som skall ha företräde. Ranganathan utfärdade
anvisningar om i vilken ordning de olika facetterna skulle placeras. Den betecknas
med förkortningen PMEST (Personlighet, Materia, Energi, Plats och Tid). I bl.a.
boken Elements of library classification formulerar han ett antal
postulat som hjälper oss att välja rätt ordning. Även om denna ordning inte
alltid är så uppenbar, så lever den forfarande till vissa delar. T.ex. om
man har både land och tid, placerar
man landet före tiden.
Kriterier
för ett bra klassifikationssystem
a. Systemet måste inkludera alla förekommande ämnen i
litteraturen. Systemet måste också vara så konstruerat att även ämnen som ännu
inte finns kan föras in.
b. Systemet måste vara systematiskt, d.v.s. alla ämnen
som hör ihop bör finnas inom samma disciplin eller så nära varandra som
möjligt.
c. Systemet måste vara flexibelt och utbyggbart. Man
skall inte behöva göra om hela systemet
varje gång man behöver lägga in ett nytt
ämne. Nya relationer mellan ämnena skall
kunna skapas.
d. Systemet måste använda sig av en terminologi som är
tydlig och inte föråldrad. Både användaren och klassifikatören skall kunna finna litteraturen efter samma
kriterier.
Ranganathan
ansåg att det är viktigt att termerna som används är aktuella inom ämnet. Han
uttryckte detta i sin Kanon om aktualitet (Canon of currency): "The terms
used in the schedules of a scheme of classification should be those in actual
currency among those persons who deal with the subject" [xii] (De
termer som används i ett klassifikationsschema bör vara sådana som är aktuella
bland de personer som sysslar med ämnet).
e. Systemet bör vara balanserat. Det utrymme som lämnas
för olika disci-pliner och underavdelningar skall återspegla litteraturens mängd inom områdena.
Delar
i ett klassifikationssystem
Vi
förknippar oftast ett klassifikationssystem med de koder man ser i böcker eller i katalogen. Koder är dock
en senkommen företeelse. Det väsentliga för ett system är enbart den första av
de nedan uppräknade delarna:
1)
ett schema som innehåller klasserna i en ordning som de ansvariga för systemet
anser rimligt, oftast hierarkisk, från det generella begreppet till det
specifika
därutöver
är det i dag standard med:
2)
en notation med koder som gör att ordningen mellan begreppen eller klasserna
kan underhållas, t.ex. genom siffror eller bokstäver, eller en kombination av
båda
3)
ett alfabetiskt register där ämnena kan sökas efter deras egentliga namn med
hänvisning till placeringen i systemet.
Notationen
Det
väsentliga i ett klassifikationssystem är klasserna och ordningen mellan dem.
Vad man ser är dock notationen, och därför
förknippar man oftast ett
klassifikationssystem med dess notationer. Det är ändå inte oväsentligt hur
notationen ser ut. Användandet av siffror uppfattas lättare än bokstäver.
Samtidigt är antalet siffror begränsat till 10 medan antalet bokstäver kan gå
upp till 25-26 beroende på alfabet. Indelningsmöjligheterna blir därmed större
om man använder sig av bokstäver.
Skulle
man använda ett hexadecimalsystem då skulle indelningsmöjligheterna bli något
mittemellan, eftersom indelningen görs i 16-tal. Detta är dock bara en
indelning inom datasammanhang, och vi har svårt att föreställa oss ett
klassifikationssystem som skulle kunna följa det.
När
man använder bokstäver har man dessutom ytterligare en valmöjlighet:
versaler eller gemena. Flera system använder endast eller i huvudsak versaler.
Ytterligare andra system använder versaler och gemena med olika betydelse,
vilket försvårar för användaren. SAB är ett bra exempel på användningen av
bokstäver där man har versal i början av notationen och därefter gemena. Det är
mycket enklare för användaren.
Ren
notation
Man
talar om ren notation om man bara använder en typ av symboler. Blandad notation
är om man använder både siffror och bokstäver eller andra tecken. Dewey är ett
exempel på ren notation, medan SAB och UDK är exempel på blandad.
"Spansk emigration till Mexiko under 1900-talet:
Dewey:
325.24609720904
UDK: 325.2(460)"19"
SAB: Kkx-qca.5
Kort
notation
I
ett klassifikationssystem är det viktigt att man kan få en så kort notation som
möjligt. Ju längre notationen blir desto svårare är det att orientera sig i
systemet och att hitta rätt. Här har bokstäver ett försprång gentemot siffror.
Det
finns olika filosofier i utarbetandet av klassifikationssystemen. T.ex. vill
man i Dewey alltid ha minst 3 siffror, vilket gör att notationerna 0-99 inte
kan användas. I UDK kan man ha en enda siffra för att beteckna en disciplin,
t.ex. 2 för religion, medan man i Dewey måste skriva 200 för samma disciplin.
Olika
kategorier av system:
a.
hierarkiska, där varje symbol eller tecken representerar en vidareindelning.
Dewey.
b.
Expressiva, system där relationerna mellan ämnena anges i notationen. UDK och
SAB är exempel på sådana. Dessa är samtidigt hierarkiska.
c.
System med notation som anger ordningen mellan ämnena utan att ange deras
inbördes relation (icke-hierarkiska). Ett exempel på det ser man i
BLISS-klassifikation.
Om
systemet är hierarkiskt tenderar man att få längre notationer, eftersom varje
underindelning görs genom att lägga till en ny siffra eller bokstav. Därför
bryter man mot detta även i hierarkiska system, i de ställen i systemet där
utrymmet tillåter andra lösningar. Ett bra exempel är de europeiska ländernas
geografi i SAB. För länder i Asien, Afrika, etc. börjar notationen med No resp
Np. För länder i Europa behöver man inte använda Na, utan det räcker med N och
signum för landet. Anledningen är att man
har många lediga bokstäver mellan Na och No.
De
system vars notation endast anger ordningen mellan ämnena men inte den
hierarkiska strukturen är mindre lämpliga. De är mindre lämpliga eftersom
man ändå tänker i hierarkier och det kan
vara svårt att förstå t.ex. att ett ämne som man uppfattar som underordnad i vissa fall kan få
en notation som är kortare än det ämne som uppfattas som överordnad.
En
viktig fördel med hierarkiska system är att man
när man söker litteratur kan gå
vidare till det överordnade begreppet i fall man inte hittar tillräckligt med dokument när
man söker på det specifika. Omvänt, kan
man smala in sökningen om man tycker att man inte vill ha så många dokument. Det är inte
alltid man är medveten om hur ett ämne kan specificeras förrän man ser det i tabellerna.
Memorerbarhet
En
viktig princip i ett systems notationer är att de innehåller signa eller koder
som upprepas på olika ställen med samma betydelse. Detta gör att man kan lära
sig systemet mycket snabbare. Om en och samma aspekt anges på olika sätt
beroende på vilket ämne de uppträder i så blir det alltid mycket svårare. I SAB
har man t.ex. signa för land, som är
desamma i geografi, historia, och som allmänna tillägg. Samtidigt bör man vara
på sin vakt, eftersom en bokstav eller ett tecken inte kan användas för samma
betydelse över hela systemet. T.ex. i SAB har man .01 för romaner i avdelningen G och i H,
medan .01 har en helt annan betydelse i andra avdelningar.
I
de system som använder bokstäver har man två varianter av minnesmöjligheter.
Den ena varianten kallas "litterärt
minne", när varje ämne representeras av en bokstav som härstammar från
ämnesordet, t.ex. F för Fysik, K för Kemi, etc. Den andra varianten är
"syllabisk notation" där man uttalar bokstavskombinationen som ett
ord. Här finns dock risken att man får ett antal icke önskvärda kombinationer
eller ord som inte är lämpliga. SAB har lyckats ganska bra med att undvika
detta problem. Man tänker mycket sällan i termer av ord men behåller ändå de
fördelar en syllabisk notation har när det gäller memorerbarhet.
Memorerbarhet
är i sig ingen viktig egenskap men det är positivt om man kan uppnå det inom
systemets struktur. Ex. Nc Sverige, Kc Sveriges historia, där bokstaven c
uppträder med samma betydelse på flera av SAB:s avdelningar.
Flexibilitet
Vissa
system tillåter alternativa lösningar till ett ämnes placering. Vissa system
tillåter ändring i ordningen mellan facetterna medan man i andra system tydligt
fastställer dels placeringen, dels vilken av facetterna som skall komma först.
I
SAB hittar man t.ex. litterär genre och
tidsperiod som tillägg på avdelningen G. Enligt instruktionerna i systemet
skall man dubbelklassa och placera tidsperioden som
huvudsignum framför litterär genre. I UDK skall
man kunna välja vilken av de
aspekterna som skall komma först och dessutom
behöver man inte dubbelklassa om
man inte vill, utan man kan lägga båda aspekterna i samma notation.
Några
viktiga klassificeringsregler:
När
man klassificerar har man inget större problem om det handlar om ett
distinkt ämne som finns i tabellerna. Ett dokument kan dock behandla flera
ämnen eller flera aspekter i ett ämne. Då har man tre viktiga regler att följa som vägledning:
a. välj det ämne som är mer användbart för låntagarna,
t.ex. när man klassar lexika så spelar
det ingen roll om det står urdu-engelska eller engelska-urdu. Man väljer urdu när man klassar i Sverige, eftersom man inte skaffar lexikonet för att låntagarna
skall lära sig engelska utan för att
lära urdu. Undantag: om man har en
invandrarsamling just för urdutalande.
b. Välj ämne i första hand - detta kan tyckas vara en
självklarhet. T.ex. en tidskrift om musik klassar man på musik, inte på tidskrifter. Men man har flera avdelningar i ett klassifikationssystem
där man inte klassar efter ämne utan ex. vis formen. T.ex. i litteraturen, där
man inte klassar efter ämnet som
författarna behandlar, utan efter språk och litterär form.
c. Använd den mest specifika termen. Om ett begrepp inte
finns representerat i tabellerna väljer man
det som mer specifikt i kategorin ovanför. T.ex. tillverkning av
paraplyer finns inte i SAB. Man klassar "tillverkning av övriga
produkter", Pl.
Användning
av registret
Man
kontrollerar alltid den notation man får
från registret. Dels ser man tydligt var
i systemet ämnet är placerat och kan bedöma om notationen är korrekt, dels kan
det finnas anvisningar om hur notationen skall
användas. T.ex. om man söker
litteratursociologi i SAB får man signum
G:oa. Tittar man i huvudtabellen kan
man läsa att detta signum används endast
i huvudsignaturen, d.v.s. man indelar inte litteratursociologi vidare efter
språk. Ett svenskt och ett franskt dokument om litteratursociologi hamnar
alltså på samma avdelning.
Några
regler att iaktta när man har flera
ämnen
1. Om ett ämne dominerar - i de fall man kan bestämma ett
sådant ämne då väljer man det. Man kan se det t.ex. genom det utrymme som ges
ämnet i dokumentet eller på något annat sätt.
2. Om olika ämnen behandlas i relation till varandra
måste man analysera karaktären av relationen mellan dem.
a. inflytande - ett dokument som behandlar inflytande
från en sak eller person över andra placeras under det ämne eller person,
författare, som blir influerad. T.ex. "Strindbergs inflytande på 90-talets
svenska teater" placeras på "svensk teater - 90-talet".
b. Bias fas - ämne som studeras med inriktning på en viss
grupp klassas på ämnet och inte på gruppen, t.ex. "sociologi för
medicinstuderande" klassas på "sociologi".
c. Verktyg eller applikation - ett ämne som behandlas som
ett verktyg eller applikation i ett annat ämne klassificeras på detta ämne,
t.ex. "matematiska formler inom kemi" klassas på "kemi".
d. Jämförelse - om två ämnen jämförs med varandra
klassificeras de på det ämne som får mest uppmärksamhet eller det ämne som
hamnar först.
3. Om man inte kan bestämma vilket ämne som är
dominerande väljer man det ämne som
kommer först i publikationen. T.ex. i "Frankrike och Spanien idag", väljer man "Frankrike", i "Spanien och
Frankrike genom tiderna" väljer man
"Spanien". Här bör man tänka på att man i Dewey har en annan
definition av vad som kommer först. Då tänker man på det ämne som kommer först
i systemet, inte i publikationen.
NÅGRA
KLASSIFIKATIONSTEORETIKER:
Melvil
Dewey (1857-1931)
Förutom
att han är upphovsman till det system som idag är mest spritt i världen så
arbetade Dewey med många andra biblioteksfrågor. Han föddes i New York och blev
biblioteksassistent på den skola han hade studerat vid Armherst College, 1876
kom han med den första upplagan av det klassifikationssystem som senare skulle
få hans namn. Första upplagan innehöll 921 distinkta nummer. De innehåller 1044
termer, några av dem är underavdelningar som inte fått ett specifikt nummer.
Samtidigt kan man identifiera över 2 500 kategorier om man tittar i registret.
När
han fick ta hand om biblioteket på Armherst College såg han de begränsningar
dåtidens klassifikationssystem hade. Hans innovation kan sammanfattas i
följande:
1. Relativ placering: han bestämde att notationen skulle
representera ämnena i böckerna, inte hyllorna på biblioteket. En ny bok kunde
därmed placeras bland andra böcker med samma notation.
2. Ämnesspecificering: detta var inte möjligt tidigare,
eftersom man annars hade behövt lämna stort tomrum bland hyllorna.
3. Skapande av relativt index: genom ett register hittar
man lätt alla de ämnen som förtecknas med någon notation i klassifikationssystemet.
Detta är idag en självklarhet, men inte på Deweys tid.
1876,
samma år som hans första klassifikationstabell "A classification and
subject index for cataloguing and arranging the books and pamphlets of a
library" kom ut, bildades American Library Association. Melvil Dewey blev
sekreterare och ansvarade för utgivningen av tidskriften Library Journal. Han bildade
senare Library Bureau, ett företag som sysslade med att hjälpa bibliotek i det
praktiska arbetet (som Btj i Sverige). Han blev den förste bibliotekarien i
Columbia College, New York, och bildade den första biblio-teksskolan där.
Ernest
Cushing Richardson (1860-1939)
Richardson
var bibliotekarie i Princeton University (1890-1925) där han byggde upp ett
hyllklassifikationssystem för bibliotekets samlingar. Hans huvudsakliga
verksamhet var att arbeta för utvecklandet av en nationell bibliografi. Han förmådde
också Melvil Dewey att inkludera bibliografi som ett av de viktigaste ämnen i
Deweys biblioteksskola.
Richardson
pläderade för att bibliografier och referensarbete på bibliotek skulle ha en
klassificerad uppställning som ledstjärna. Han kallade bibliotekarier för
"cyklopedister", inte i den mening att de skulle kunna svaren på alla
frågor, utan i den mening att de skulle ha en encyklopedisk struktur med vars
hjälp de sedan kunde hitta svaren.
Hans
första skrift "Classification, theoretical and practical" kom ut 1901
och har sedan givits ut i många nya upplagor.
Richardson
föreläste också i Melvil Deweys biblioteksskola. Han var den förste att lägga
filosofiska principer på klassifikation. Hans principer om klassifikation kan
sammanfattas:
1. Medan kunskapsklassifikation betyder att man
identifierar idéer som kategorier, måste dessa idéer i någon form "existera"
- även om de är fiktiva eller immateriella.
2. Vid varje registrering av dessa objekt som kategorier
bör man eftersträva att placera dem i den ordning i vilken de först uppkom -
klassifikationen blir en spegel av den naturliga ordningen.
3. Trots detta måste praktisk hänsyn ha företräde när
man skall arbeta på bibliotek och bestämma ett ämnes
placering - även i de fall där man kan se inkonsistens i systemet gentemot de
teoretiska principerna.
Henry
Evelyn Bliss (1870-1955)
Bliss
var bibliotekarie i City College of New York (1890-1940). Han skapade
"Bibliographic Classification" (1. upp. 1935). Dessförinnan skrev han
flera skrifter om klassifikation. Han menade att biblioteksklassifikation representerade
kulmen på samhällets ansträngningar att bringa ordning. Syftet med det var att
kämpa mot alla de fel som fanns i det moderna samhället. Enligt Bliss var
organisation ett socialt fenomen. Att organisera kunskap kunde avancera i
etapper - det slutliga arbetet var ju att organisera kunskapen på bibliotek,
vilket i praktiken innebar klassifikation.
För
Bliss finns redan en ordning i naturen. Han använde beteckningen världen för
att ange det som är skapad av människan eller ligger inom människans räckhåll.
Hans idéer presenteras i boken "The organization of knowledge and the
system of the sciences". Här presenterar han den filosofiska uppbyggnaden
av biblioteksklassifikation och förklarar mål och metoder i biblioteksklassifikationen.
Willian
Charles Berwick Sayers (1881-1960)
Sayers
var en av de mest inflytelserika bibliotekarierna i England. Han arbetade
huvudsakligen på folkbibliotek, särskild i Croyden, England, där han var
biträdande bibliotekschef 1904-1915 och därefter bibliotekschef 1915-1947.
Croyden
Public Library blev ett av de ledande centra i modern biblioteksväsen. Han hade
stort inflytande i biblioteksföreningarnas arbete. Han skrev en serie
monografier i olika ämnen, varav flera inom klassifikation. Han var också
lärare i klassifikation i University of London School of Librarianship sedan
dess start 1919.
Hans
första idéer inom klassifikation var att förstå varför det fanns så många olika
bibliotekssystem. Hans första skrifter var också en presentation av Deweys
decimal klassifikation och Browns "Subject Classification". Hans egen
avhandling för att få bibliotekarietiteln handlade om Cutters "Expresive
Classification".
I
hans arbete "Canon of classification" (1915-16) fortsatte han att
studera de olika klassifikationssystemen, nu också Library of Congress
Classification, som hade blivit tillgänglig några år tidigare.
Senare
fortsatte han i stället med att förklara hur systemen fungerade. I hans
"Introduction to library classification" utökar han sina trettiotvå
tidigare paragrafer om klassifikation i sex olika kapitel. Han hade också en
presentation av ämnen som ligger nära klassifikationsteorin, en historisk
bakgrund och kommentarer till de fyra klassifikationssystemen han tidigare
skrivit om. Han var examinator för blivande bibliotekarier och var därmed
intresserad av att de skulle förstå klassifikationssystemens egenheter.
Sayers
bidrag till bilioteksklassifikation kan beskrivas med tre teman.
a. Biblioteksklassifikation är arrangerandet av böcker i
klasser och dessa klasser i grupper av klasser baserade på relationen mellan
dem. Samtidigt var klassifikation på bibliotek inte något skilt från världen
utanför, utan en specifik tillämpning av det klassifikationsarbete som förekom
ute i samhället.
b. Klassifikation har sitt ursprung i logiken. Logik
handlar om hur man resonerar, och främst hur man resonerar rätt. Därför bör en
god bibliotekarie behärska logikens principer.
c. Han beskrev hur tanken fungerar för att
biblioteksklassifikation skall vara
metodologiskt konsistent. I sina texter försökte han få läsaren att gå vidare
och utveckla vad han själv bara presenterat summariskt.
Han
övertog de fem predikamenten (genus, species, skillnad, egenskap och
tillfällighet) från Aristoteles. Genom hans tydliga strukturer i kanon och
axiom öppnade han dörrarna för en annan av klassifikationsteoretikerna, S. R.
Ranganathan.
Shiyali
Ramamrita Ranganathan (1892-1972)
Ranganathan
var född i Madras, Indien. 1924 blev han den förste bibliotekarien i University
of Madras. För att kunna sköta sin uppgift åkte han till England där han
utbildade sig. Han studerade ett år på University College i London. Ranganathan
hade matematisk bakgrund. Han var också elev till Sayers under sina studier i
London. Han var lärare i biblioteksvetenskap i Banaras Hindu University
(1945-1947) och i Delhi (1947-1954).
Han
är en av dem som bäst formulerade olika klassifikationsprinciper, principer som
ännu idag gäller i olika grad. Han gjorde ett eget klassifikationssystem
"Colon Classification" i vilket han tillämpade alla dess regler. Systemet
uppfattas dock som så komplicerat att det inte har fått någon vidare spridning
förutom i Indien, där det fortfarande finns jämsides med Dewey.
Framförallt
hans fem regler om biblioteken kan användas för en diskussion om bibliotekens
roll idag. De fem bibliotekslagar som han utarbetade presenterades i hans
skrift "Prolegomena".
De
är: 1. Books are for use
2. Every reader his bok.
3. Every book its reader.
4. Save the time of the reader.
5. The library is a growing organism.
Flera
av de begrepp man använder idag
introducerades av Ranganathan, framförallt termen "facett", som idag
ingår som en bestående del i alla moderna klassifikationssystem. Hans mest
kända kategorier är PMEST (personlighet, materia, energi, plats (space) och
tid).
Flera
av hans kanon inom klassifikation har numera integrerats i de flesta moderna
klassifikationssystemen. En del av dem är de som finns på annan plats i denna
skrift.
Referenser:
Buchanan, Brian, Theory of
library classification. - Bingley, 1979. - 141 s.
Chan, Lois Mai, Cataloging
and classification :an introduction. - 2. ed. - MacGraw-Hill, 1994. - 519 s.
International encyclopedia of
information and library sciences / edited by John Feather and Paul Sturges. -
Routledge, 1997. - 492 s.
Miksa, Francis L., The DDC,
the universe of knowledge, and the post-modern library. - Forest Press, 1998. -
99 s.
Ranganathan, S.R., Elements
of library classification. - 2. ed. - Sarada
Ranganathan Endowment for
Library Science, 1991. - 108 s.
Ranganathan, S.
R., Prolegomena to library classification / by
S.R. Ranganathan ;
assisted by M.A. Gopinath . - 3. ed., repr. - Sarada Ranganathan Endowment for Library
Science, 1989. - 640 s.
Rowley, Jennifer, Organizing
knowledge. - 2. ed. - Ashgata, 1992. - 13: The theory of bibliographic
classification, s. 176-199
Åkermalm, Bengt,
Klassifikationsteori : en introduktion. - Borås : BHS, 1980. - 12 bl. -
(Specialarbete / Bibliotekshögskolan ; 1980:10)
NOTER
[i] Buchanan, Brian, Theory of library classification, s. 9
[ii] Chan, Lois Mai, Cataloguing and classification, s. 259
[iii] International encyclopedia of information, and library sciences, s. 57
[iv] Elements of library classification, s. 21.
[v] Ibid., s. 22.
[vi] Ibid., s. 23.
[vii] Ibid, s. 24.
[viii] Ibid., s. 24
[ix] ibid., s. 25.
[x] Ibid., s. 28.
[xi] Ibid., s. 26.
[xii] Ibid., s. 34.